topplistan

Plats 658 - Buffalo Tom "birdbrain". ilsket uppgivet, ösigt och, faktiskt, lite sorgset - buffalo tom och indie usa 90tal. spådescibland bli stora, typ nästa rem vilket var storstort då. blev ju inte riktigt så, men några fina stunder finns på asides samlingen. ärthjärna är tidig o opolerad, men det opolerade är också det som gör den så snygge bra!

Plats 659 - Ronderlin "Aside". Indiegitarrer för några år sedan, nu är det new order synthar, men lika bra för det. Aside är steget mellan de två skivorna från Ronderlin, en fin vinylsingel som är värd att leta efter, eller ladda från nätet. Charmerande! 

Plats 660 - Bruce Springsteen "Darkness on the edge of town".  Vissa låtar är ganska självklara att de måste vara med på en topplista, eller rättare sagt på alla topplistor. Darkness är förstås en sådan, en av låtarna på BS kanske bästa skiva även om den ibland glöms bort bland hans andra. Den som vill leta mer udda saker kan ju apropå B och den tiden roa sig med att leta fram "Winterland Night",. livetrippelcd med en hel del saker som gör att man förstår en gång till varför herr S var, och ibland ännu är, the future of rockaroll.

Plats 661 - Wannadies "My Hometown". Ett band som faktiskt fick lite mer uppmärksamhet än de förtjänade. Eller kanske egentligen fick uppmärksamhet för annat än de förtjänade, den första skivan är ju faktiskt charmerande i sin enkelhet men sedan kom allt det där som gjorde dem stora i UK och det... Ja, det är ju lite för uttänkt och så, lite för lite en massa annat - typ halvdassiga engelska indieband. Men, My Hometown är ju alltjämt en pärla värd att höra några gånger till.

Plats 663 - Red Hot Chilipeppers "Porcelain". För att den är vacker och nedrigt sorgsen. Tydligen om en gravid alkistjej som kämpar mot drogandet men det inte går så bra för. Ibland är livet inte så roligt

Plats 664 - Orup "Vid min faders grav". Tomas Eriksson har visst en del på sitt samvete - Mercedes Benz, Upp över min öron, När vi gräver guld.... oj, oj oj. Men, har klarar sig ju med hedern i behåll för när han är i form är han så klockren pop, så.... oj, oj, oj

Plats 665 - Anna Ternheim "No Subtle Man". Den som lyss skall förstå dess storhet...

Plats 666-  Grant Lee Buffalo "You Just Have To Be Crazy". Ofta tänker man inte alls på den här, lite annorlunda, låten sist på debutskivan Fuzzy. Men, när man faktiskt gör det så blir den liksom så skör och så bra i sin lilla enkelhet. Det finns något sorgset över sångaren GL då han konstaterar att du måste bara vara tokig, det blir liksom som att han hittat den/det perfekta men strax måste uppgivet konstatera att hon/han bara måste vara tokig - det var liksom för bra för att vara sant liksom. Förmodligen var det inte alls så som sången var menad, och förmodligen lyssnar inte GL på den så men det är väl det som gör att musik ibland kan bli så enorm och så stor.

Plats 667 - Leonard Cohen "Waiting For The Miracle". the maestre says it is mozart but is sounds like bubblegum... uppgivet, framkraxat med en nattsvart humor och Cohen visade än en gång att han är både en gudabenådad sångare och en träffsäker textförfattare.

Plats 668 - Velvet Underground "Who Loves The Sun". Velvet Underground finns alltid långt instoppade i de dimmiga myternas landskap - typ så bilden blir okänd, svår, djup, farlig och genial. Struntar man i allt som sagts eller antytts om gruppen så hittar man en ganska hyfsad grupp med flera låtar som tål att lyssnas på (även om ni direkt kan glömma det där om att de skulle vara de STORA genierna). Who Loves The Sun bjuder på några trevliga minuters pop, en småledsen kille sjunger om att han inte riktigt njuter av saker o ting längre och gör det till en snygg melodi.

Plats 699 Svenska akademin "Ctrl + alt + del". Tänk att svensk hip hop kan vara så bra både med melodi och text. Mikrofonen blir en stafettpinne hos S.A. och det verkar ju dömt att misslyckas, men dom klarar det faktiskt med bravur och gör det till liksom bara en självklar del av varje låt... Länge leve genierna!

Plats 670 - White Stripes "Hotel Yorba". För att de låter som en gammal fräck grupp från 1920-talet mitt i New Orleans mörkaste kvarter.

Plats 671 - Gene Pitney & Marc Almond "Something Has Gotten Hold Of My Heart". Marc Almond är en udda liten filur med ganska spretig karriär. Ifrån syntpopsskapare till en massa massa annat inklusive flirtar med olika ryska pampighetsprojekt. Kanske kan man hoppa över en del av hans alster, men när han lockade med sig gamle Gene P till nyinspelningen av slagdängan "Something..." är det definitivt några minuter värda att lyssna på. Rösterna kompletterar varandra snyggt o melodin tillåts vara redigt pampig och komma undan med det. Go Gene & Marc!

Plats 672 -  The Cure "Love Cats". Popglatt och popbarnsligt när välsminkade Robert S är på glatt humör. Klart att den klättrar en bra bit upp på alla topplistor av rang!