topplistan

Plats 740 - Black "Wonderful Life". Han var den mest ledsne av alla, Black. Jätteledsen musik och en text om att han är så, så ensam. Han låter verkligen ledsen och ensam när han klämmer ur sig att det är a wonderful, wonderful life. Ingen tror att han menar vad han sjunger i den refrängen.

Plats 741 - Morcheeba "Parts Of The Process". Brittisk trip hop, någon slags standarduppsättning med två nördiga killar med musik och datatalang som slår sig ihop med en snygg sångerska med hyfsad röst. Morceeba höjer sig dock över mängden genom a) bra låtar b) en sångerska som sjunger riktigt bra. Parts Of The Process är kanske deras mest lyckade stund, inte minst för att de plockat in en violinist som förser låten med en snygg extra dimension.

Plats 742 - Kings Of Convenience "I don't know what I can save you from". En norsk grupp som startade en egen liten genre med skivan Quiet is the new loud. Lågmäld gitarrdriven musik som faktiskt hittar ett alldeles eget uttryck. Sångarens lågmälda röst blir liksom en del av instrumentbilden, typ. "I dont know what i can save you from" lyckas berätta en liten historia kring ett oväntat telefonsamtal framförd över en förtjusande melodi. Raden "you changed inte somebody for whom I wouldn't mind to put the kettle on" sprider förstås glädje med sin doft av begynnande romans.

Plats 743 - The Smiths "Girlfriend In  Coma". Tragik frammanad av magiker.

Plats 744 - The Supremes "My World Is Empty Without You". Motown, 70-tal och Diana Ross i högform. Diskorökare mitt i krysset.

Plats 745 - Aimee Mann "Ghost World". Ett återkommande tema för Aimee Mann är att inte passa in, att in bli förstådd. I "Ghost World" är det examensdags för en student någonstans, och precis som andra figurer i Aimees små musikaliska historier hittar den här studenten inte någon plats bland personerna kring henne/honom - "everyone i know is acting weird or way to cool / so i just read a lot and drive my bike around the school". För den som gillar låten och vill ha mer i samma ämne finns ju dessutom en film som heter Ghost World och väl tycks handla om samma tema.

Plats 746 - The Coral "Dreaming Of You". För att det är så lekfullt, för att det är så lyckligt, för att det är så självsäkert, för att det är så trallvänligt, för att det är så småputtrigt förälskat och för att det är så grymt begåvat.

Plats 747 - Kent "747". Så är det.

Plats 748 - Bruce Springsteen "Lift Me Up". En otypisk Springsteenlåt, han gör ett försök att uforska sin röst - hur den låter i falsett. Resultatet blir långt från Born To Run/Born In The USA - istället talar han helt ur underläge, bedjande på sina knän. Hela låten har lite dragning åt en bön, avklädd och vädjande. Kanske är det beviset på att han är en riktigt, riktigt stor artist - han kan stiga utanför sin vanliga nisch, göra något väldigt annorlunda och få det att låta nedrigt bra.

Plats 749 - Antony & The Johnsons "Fistful Of Love". Teatral transvestit musik! Antony är en riktig antihjälte i musikbranschen, säger inte alltid det man förväntar sig och ser inte ut som man förväntar sig i stora musikbranschen. Ibland lite väl teatral och övertydlig, men Fistful Of Love är en klockren låt som kommer överleva det mesta som kommit ut år 2005.

Plats 750 - Opus 3 "It's A Fine Day". En grupp som absolut inte ska förväxlas med eländiga Live is life österrikarna Opus. Nu snackar vi istället engelsk techno från technons tidiga dagar, och en låt som stått sig bra mycket bättre än allt från kollegor som 2 Unlimited. Kanske minns man videon till låten där en rakad smal sångerska gick omkring i stora Dr. Martens skor och sjöng att det var en lycklig dag. Sångerskan hade en fantastisk röst, som åtminstone klädde den här lyckliga låten väl. En glad, glad låt om en lyckad dag.

Plats 751 - Tindersticks "She's Gone". Vemod, vemod, vemod. She's Gone är ett vemodigt stycke av den ständigt vemodiga gruppen Tindersticks. Sångaren Stuart Staples har en hjärtskärande sorgsen röst som är som gjord för att sjunga vemodiga och ledsna sånger. She's Gone handlar förstås om kärlek, om ett sprucket förhållande och tomheten, tystheten efter det. Det finns mängder av grupper som gör vemodiga sånger, det är inte den svåra konsten utan den svåra, svåra konsten är att göra vemodiga sånger som är gripande vackra. Tindersticks behärskade den konsten till fullo - sorgsen sång och vemodigt vackra melodier, ack så bra det kan bli!

Plats 752 - Joseph Arthur "Wasted". Ensam gitarrspelande ung man som skriver begåvade vemodiga låtar, sådana finns det väldigt gott om just nu. Nick Drake har liksom fått ganska gott om efterföljare 30 år efter sin död. Bland alla dessa begåvade ynglingar sticker Joseph Arthur ut, med rösten distad ger det en ödslig ledsen känsla åt låten "Wasted", kanske en väg framåt för alla ensamma gitarrspelare?

Plats 753 - ABBA "Super Trouper". Nej, disko blir inte så mycket bättre än ABBA. Sorry proggubbar, ni förlorade matchen om vad som är korrekt musik. Doing The Omoralisk Schlagfestival hamnar liksom inte på någon topp 765.

Plats 754 - Sundays "Here Is Where The Story Ends". England översvämmades under det tidiga 1990-talet av begåvade indieband som lyssnat mycket på Smiths och Jesus And Mary Chain. Charmigast och sötast av alla dessa band var kanske The Sundays. , Tyvärr var dom väl inte riktigt beredda på att bli superhypade och omskrivna, tom i USA. Sångerskan Karen och gitarristen David var ett par, söta med ganska blyga och verkade mest bortkomna då de fick göra stora intervjuer. Innan hypen fick de ur sig flera urcharmiga singlar (Here is where the story ends var den bästa) och en urcharmig debutskiva, men sedan gick bandet mest på tomgång - spelade in ett par skivor till som var nästan identiska med debuten. Istället för hype och jobbiga intervjuer valde Karen och David att mysa hemma och skaffa barn, och om de numera verkar det bara vara deras små telingar som får lyssna till Karens lena stämma och Davids plingande gitarrspel.

Plats 755 - Dionne Warwick "Do You Know The Way To San José". Kombinationen Dionne Warwicks röst - Burt Bacharachs musik + Hal Davids texter blev nästan alltid guld. Avspänt, harmoniskt med en fantastisk känsla för popmusik. Burt B:s känsla för melodier är ju onekligen oantastbar, något varje popmakare borde lära av. Stundtals har den typen av musik dock varit ganska bespottad, inte tillräckligt politisk/rebellisk etc., men who cares - det handlar ju om popmusik inte om något världsomstörtande politiskt manifest.

Plats 756 - Anna Ternheim "Brings you down like I". Begåvad låtskrivartös med fin röst, den här finfina låten blev ingen singel men hör till bästa stunderna på debutskivan.

Plats 757 - World Party "Ain't Gonna Come Til I'm Ready". En grupp som börjar bli ganska bortglömd (egentligen inte så mycket en grupp som Karl Wallingers soloprojekt). Gjorde flera finfina Beatlesinfluerade låtar i början på 90-talet, fick några halvhits men numera distribueras skivorna inte ens i Sverige. Aint Gonna Come Til I'm Ready var nog aldrig ens singel, men är en kul lugn låt där Karl Wallinger provar att sjunga så falsettaktigt han kan.

Plats 758 - Tatu "Not Gonna Get Us". Med en totalt smaklös och utstuderad image slog de genom, den skenbart lesbiska duon från Ryssland. Ska de sätta på varandra live i Eurovisionfestivalen eller inte? Skit samma, skala bort allt smaklöst du vet om gruppen -hitta en bra låt och flickröster blandning av desperation, oskuld och uppror.

Plats 759 - Suzanne Vega "In Liverpool". Underbar liten låt som blinkar glatt åt Beatlespopen. Suzanne Vega är ju mest känd för Luka och Tom's Diner, men glöm dem för In Liverpool är hennes allra finaste stund. Från en tid då hon egentligen verkar varit musikaliskt förvirrad och sökande efter något nytt efter rediga flickan med akustisk gitarr, ganska mycket verkar blivit fel för fru Vega då men i In Liverpool blir allt helt rätt.

Plats 760 - Beth Orton "Sweetest Decline". Fröken Orton har en fantastisk röst, men det hon ger ut i skivväg är tyvärr lite ojämnt. Hela skivan Central Reservation är dock riktigt bra och Sweetest Decline hör till de finaste stunderna på den. Lågmält och vackert, sorgset och harmoniskt.

Plats 761 - Paul Kelly & The Messengers "Other People's Houses". Tydligen är Kelly riktigt stor nere i hemlandet Australien. En habil rocker som när han är bra får ur sig riktigt bra saker, men när han inte är det låter väldigt mycket gubbrock. Other People's Houses är väl inte hans kändaste alster, men en lågmält berättande liten låt med snygg melodi. Upptäck och bjuds på 5 minuters njutning.

Plats 762 - Beatles "Come Together". Bra, bättre, Beatles.

Plats 763 - Kent "Max 500". Det finns de som lägger sig till med en cool image och sågar alla låtar som klättrar upp på försäljningslistor. Helst ska man då såga den aktuella hitlåten och säga att tacka vet jag de tidigaste singlarna, där var det äkthet, okommersiellt och riktig musik. Kent är ett typiskt band som drabbas av den inställningen, men hallå vem menar på allvar att "Blåjeans" är en bättre låt med mer djup, orginalitet och "kent-het" än en låt som "Max 500"? Max 500 är en så grym låt att den inte går att höra för många gånger. "Mary Shelleys dröm syr en zick-zack söm", finns det någon är Jocke Berg som skriver så klockrena textrader?

Plats 764 på topplistan - House Of Love "Shine On". En riktigt bra indiegrupp från det tidiga 90-talet, så bra att man nog trodde de skulle slå genom stort. Men istället glömdes de bort och så kom Stone Roses, Blur och Oasis och blev de stora. Så kan det gå. Men sångaren Guy Chadwick hade en riktigt bra röst o kunde skriva riktigt bra låtar. De har förstås gjort comeback för några år sedan men jag vet inte om någon brydde sig.

Jag fattade inte hur bra de var förrän C gjorde mig upplyst. Hon var riktigt House Of Love frälst då det begav sig, någon gång per halvår uttalar hon onda ord om sitt ex som snodde hennes enda House Of Love skiva med sig då det tog slut mellan dem.

Plats 765 på topplistan - Nina Simone "Just Like Tom Thumb's Blues". Grym Dylan-cover som slår orginalet t.o.m. Nina hade en fantastisk röst, bred repertoar men trist att så många bara känner till henne för tråkiga "My Baby Just Cares For Me"