topplistan

Plats 698 - David Bowie "Life On Mars". En jävla klassiker!

Plats 699 - Bright Eyes "Haligh, Haligh, A Lie, Haligh". En riktigt briljant låt! Man förstår liksom med en gång varför alla indiepopare älskar Bright Eyes när man hör den, låten mixar ihop allt som är så bra med indie och ut kommer något alldeles eget. Alltså, mixa en misslyckad kärlekshistoria, en trasig röst, en refräng som är fantastisk, en berättande vers och äkta hjärtesorg och ut kommer den tragiska historien som sammanfattas med Haligh, Haligh, A Lie, Haligh. Tyvärr är Bright Eyes långt från alltid så briljanta utan mycket oftare jobbiga och överskattade men den här fantastiska låten ger åtminstone hopp om stordåd som kanske kan komma i framtiden.

Plats 700 - Tom Waits "I Hope I Don't Fall In Love With You". Från tidigt i Tom Waits karriär då han var en mästerlig sorgsam pianist som berättade små underbara historier i sina låtar. Förmodligen hade herr Waits blivit en utmärkt novellförfattare om han valt den banan istället, för den är en liten sorglig historia som bjuds i låten. Om kärlek, att dricka för mycket, att tro sig ha karaktär och falla men inte få ett dyft för det. Stackars satar i barerna.

Plats 701 - Barry Adamson "Jazz Devil". Barry Adamson verkar vara en lurig något överkompetent musiker. Han har spelat med Nick Cave, hyllats som briljant basist och gett ut en massa skivor som han kallar instrumentala filmsoundtracks till icke-filmer (?). Bland det han trixat ut finns också ett antal riktigt bra låtar inom en mängd olika genrer. Jazz Devil är en laidback urcool låt där Barry börjar med att pratsjunga "When God appeared before me I was drowning in my pool / I was fifty over thirty but looking real cool", och sedan fortsätter en historia om hur han som drunknar i poolen inte får komma in i vare sig himmel eller helvete utan får födas på nytt som jazzdjävulen. Allt framfört med en stilriktig jazzcool sånginsats och en laidback ljudbild.

Plats 702 -  Simon & Garfunkel "I Am A Rock". En otrolig kombination, Paul Simons vackra låtar och Art Garfunkels klockrena röst. Dessutom ofta, som i stenlåten, ensamt och sorgset och melankoliskt och nedrans, nedrans bra.

Plats 703 - Everything But The Girl "Missing" (Todd Terry remix). Everything But The Girl var ett trevligt lågmält litet band, kanske mest memorabelt för fina sånginsatser, men stundtals väldigt, väldigt vuxet och ordentligt. Ganska oväntat var det då att en hipp dj lyckades remixa Missing och få till en riktig klubbhit som också lät väldigt bra. Todd Terry lyckades kombinera de fina stunderna hos präktiga EBTG med en dansgolvskänsla och resultatet står sig fortfarande bra, cirka tio år senare. EVerything But The Girl tyckte det var mycket roligare att vara hippa på dansgolven är präktigt vuxna och har sedan kämpat och kämpat för att lyckas med samma remixlycka igen, men de försöken har sällan varit minnesvärda.