topplistan

Plats 704 - Leonard Cohen "Waiting For The Miracle". Alla sorgsenröstade rödvinspoeters urfader - Leonard Cohen. Blev superstor under 60-talet har sedan haft en ojämn karriär både vad gäller musikalisk kvalité och musikalisk framgång. Skivan The Future, där Waiting For The Miracle återfinns, är en väldigt ojämn (akta er för Democracy, den går inte att ursäkta) sak från det tidiga 90-talet. Sista skivan innan Cohen gick i självvald exil i munkkloster. Waiting For The Miracle har de finaste av Coheningredienser - dysterhet, mumlande pratsång, kvinnoröstkör och nattsvart humor. Dessutom minnesvärda rader som "the maestro says it's mozart but it sounds like bubbelgum when you're waiting for the miracle to come". Alltså summa sumarum, en alldeles förträfflig liten låt som bara väntar på att upptäckas!

Från skivan "The Future".

Plats 705 - Christian Kjellvander "Portugal". Tur för Sverige att familjen Kjellvander tillbringade ett antal år i USA och ännu mer tur att de sedan återkom till Sverige så vi får ta del av både strålande alt country musik och en god sångröst. Portugal blev en ganska överraskande hit för Christian K, spelade på radio och klättrade på Trackslistan. Inte oförtjänt alls, men det är ju inte direkt alltid som lågmälda låtar med diffus text men utan någon supertrallvänlig refräng blir hits. Det ger väl lite hopp att det trots allt finns goda människor som lyssnar på musiken...?

Lyssna på dubbelskivan Introducing The Past med Christian Kjellvander.

Plats 706 - Gladys Knight & The Pips "Here Are The Pieces Of My Broken Heart". Motown, Motown, Motown. En röjarlåt som fångar allt bra och all fin essens som fanns i Motownmusik. Till en text som egentligen är lite sorglig serveras vi en uppåtlåt som svänger och skapar ryckningar i både fötter och händer. Att Gladys K dessutom har en finfin röst gör ju inte saken sämre det heller.


Låten borde finnas på bra samlingar med Gladys Knight, alternativt lågprisblandningen Tamla Motown Connoiseurs.

Plats 707 - Craig David "Walking Away". Beskriven som unga soulgeniet då han dök upp för några år sedan, en hyllning han inte helt levt upp till. Däremot faller han ibland i soulfällan att göra tråklåtar utan själ. Walking Away är dock en liten pärla som bevisar att Craig faktiskt har en hel del talang och en skaplig röst. Till synes lättviktig låt, men med en strålande charm och optimism som för upp den på  topplistan.

Plats 709 - Belle & Sebastian "Dylan In the Movies".

Plats 710 - Tom Waits "Big In Japan". En av Tom Waits största "hits" faktiskt. Trots att låten skiljer sig ganska mycket från välproducerad smörja som annars översvämmar både MTV och radio. Tom Waits är kanske den mest unika musikskapartjommen som alltjämt har kapacitet i dagsläget. Big In Japan fångar det som är typiskt med TW - en fantastisk melodi, en grym sånginsats och ett osvikligt sinne för att fånga upp andra ljud än vanliga musikinstrument och göra omskapa dem till klingande musik.

Plats 711 - Dido "Hunter". Med hjälp av sin oerhört vackra röst lyckas Dido förvandla i grunden ganska alldagliga poplåtar till små pärlor. Hunter är en av de allra mest glimmande pärlorna från debutskivan, med en text om tjejen som blir satt på piedestal av killen men längtar efter något annat - längtar efter riktigt liv. Inte någon världsomskakande text förstås, men en snygg text som med hjälp av bildspråk och metaforer lyckas sticka ut bland alla hjärta smärta texter som dyker upp överallt annars.

Plats 712 - Beth Orton "Stolen Car". Den fantastiska inledningslåten till skivan Central Reservation. Beths röst är enormt levande och kan förmedla så många känslor. Orden blir nästan sekundära, det är hennes röst som berättar något för lyssnarna, inte hennes olika ordval. Stolen Car förmedlar ensamhet, något som gick fel och inte blev som man tänkt sig. Låten har ett något uppdrivet tempo, vilket tillsammans med den bräckliga rösten ger den något av desperation, kanske hopplöshet i sig. Bland alla känslor som rösten förmedlar låten hon även enstaka textrader bryta fram, som "a joke gone too far" - ingen fantastisk rad i sig men på just den platsen i just denna låten blir den så rätt. Ett skämt som gick för långt, utifrån rösten  känns det som att skämtet tom fick otäcka konsekvenser...

Plats 713 - Neil Young "Cinnamon Girl". Rytmen, rytmen är ju så underbar. Dunkande, dansant för de som har sådana intressen. En text som inte direkt förändrar världen men det är inte orden som är viktiga utan att de är precis lika rytmiska som hela låten. Det här är bra grejer det, gubbar!

Plats 714 - Ike & Tina Turner "Come Together". Visst, Beatleslåten är ju en klassiker i orginal men Tina T lyckas faktiskt lyfta den ännu ett snäpp. Svårt att tro - lyssna och sluta tvivla. En av få Beatlescovers som är värda att bry sig om.

Plats 716 - Keren Ann "La Disparation". En liten fransk pärla, nynnvänlig som man förstås inte förstår så mycket av texten men orden klingar förstås vackert. Keren sjunger ibland på engelska också, men blir förstås inte lika bra då som hon är på sitt modersmål. Sök upp och fynda kära vänner!

Plats 717 - REM "What's The Frequency Kenneth". Låten om tokarna som slog ned radio-DJn letar sig förstås in på denna, den ultimata, topplistan.

Plats 718 - Grant Lee Buffalo "Fuzzy". Grant Lee Buffalo var en gång i tiden på väg att bli riktigt stora. Debuten kom under tidigt 90-tal och hyllades av Michael Stipe (som då var det hippaste man kunde bli hyllad av) som det årets bästa amerikanska skiva. Grant kom på omslaget till lite olika tidningar, spelade förband till REM och släppte småningom ytterligare tre skivor, men några jättestjärnor blev de aldrig även om de fick till en halvhit (Mockingbirds från andra skivan). Styrkan hos Grant Lee var dels sångaren Grant Lee himself som besitter en riktigt personlig och grym röst och dels att musiken var väl arrangerad och producerad av basisten Paul Kimble. Bland de absoluta höjdpunkterna är debutsingeln Fuzzy där Grant Lee sångberättar en historia om att världen är såpass liten att man träffar på gamla kärlekar på någon stor tågstation och konstaterar att han känner sig fuzzy. En stillsam låt som tar fart en del i refrängen, en låt som gör att man förstår varför Michael Stipe en gång i tiden blev kär i bandet.

Plats 719 - Stina Nordenstam "Little Star". En som hittat sitt alldeles egna uttryck, bäst blir det förstås när Stina som i Little Star lägger sig ganska nära popen och inte för långt in i bråten. På låten och skivan tog hon hjälp av saliga Popsicle för att lyckas med det, inte ett dumt drag alls när det resulterade i klockrena saker som Little Star.

Plats 720 - Depeche Mode "Enjoy The Silence". Bra synth är riktigt bra kära barn.