topplistan

Plats 721 - Ossler "Jag ger dig min morgon". Covers är svårt, jättesvårt. Men, å andra sidan kan det bli riktigt, riktigt tokbra när det verkligen är bra. Gamle Wilmer X-snubben Ossler lyckas med den svåra konsten i Jag ger dig morgon. Extra imponerande att han lyckas få ut något nytt av låten, den är ju ruggigt bra i Fred Å:s version, så bra att Håkan Hellström inte lyckades tillföra så mycket då han gav sig på den. Lär av Ossler alla halvdassiga coverband!

Plats 722 - Belle& Sebastian "Lazy Line Painter Jane". Lyssna på den och du förstår världen en aning bättre.

Plats 723 - Katie Melua "The Closest To Thing To Crazy". En artist som väl får räknas till vågen av vuxenluktande laidbacksöta sångerskor vilken ploppat upp under senaste åren (hej hej Norah Jones, Diana Krall och vad ni heter). Ofta hamnar dessa söta flickor utanför de absoluta topplistorna eftersom det liksom blir för vuxet, förnuftigt och tillrättalagt. Closest Thing To Crazy är dock en liten pärla som trots all förnuftighet och välproduktion når fram till riktiga höjder. Kanske just för att den (åtminstone enligt texten) ligger så nära galenskap som fröken Melua någonsin kommit...

Plats 724 .- Adolphson & Falk "Mer jul". Ja, den är faktiskt bra även om den blir sönderspelad under en månad varje år.

Plats 725 - John & Yoko Lennon "Happy Xmas (The War Is Over). De finns faktiskt, jullåtarna som är riktigt bra och inte bara dynga.

Plats 726 - Cardigans "Sick And Tired". Ett band som faktiskt alltid vågat göra eget och förändras. Sick And Tired är ju tidiga Cardigans - lite bortkomna jönköpingsbor som såg söta och snälla ut & gjorde sjungande gitarrlåtar med flicksång. Först fick de förstås en hel del skäll från indievärlden som just då stuckit huvudet i sanden i en annan musikgrop. Japanerna förstod dock bättre, tog Cardigans till sina hjärtan och sedan följde sakta även resten av världen. Sick And Tired är tillbakalutat, snällt och så genomcharmigt att den når väldigt, väldigt långt.

Plats 727 - Waterboys "We Will Not Be Lovers". Waterboys skulle bli det Stora Rockbandet. Hade de rätta rockinfluenserna och låtar med arenarockambitioner, dessutom en riktig rocksaxofonist (Anthony Thistlethwaite) som bidrog till att Waterboys stack ut bland andra potentiella arenarockkungar (läs U2 eller Simple Minds). Men, Mike Scott, Waterboys nav, tänkte inte i de kommersiella banorna utan fick ett ryck och for till Irland, blev såld på irländsk folkmusik och försökte en period kombinera Waterboysrocken med folkmusikinslag. Resultatet blev betydligt mer intressant än om de fortsatt den tidigare banan. Särskilt första halvan av Fisherman's Blues är ett strålande album, We Will Not Be Lovers kanske höjdpunkten. Låten har en fantastisk nerv, en sprudlande ilsk text och böljar fram med rockfiol (?) driv uppåt 7 minuter. Riktigt, riktigt bra. Waterboys och Mike Scotts musikaliska ryck har förresten sedan bara fortsatt och hoppat mellan folkmusik, USArock, singersongwriter, FMrock och religösa tongångar. Bra ofta, men kanske aldrig igen lika knockande som den där första delen av Fisherman's Blues.

Plats 728 - Pogues & Kirsty McCall "Fairytale Of New York". Hur roligt är det inte att bland alla usla julsånger på alla usla Absoulte blabla jul så dyker alltid den fantastiska Fairytale upp. Vacker och sorgsen och rolig på sätt som inga andra julsånger någonsin.

Plats 729 - Howard Jones "What Is Love". Värd att kolla upp trots att det mesta annat som Howard gjort är kasst...

Plats 730 - Sofie Zelmani "So Long". Sofie Z har ett eget litet musikaliskt universum. Ungefär som Woody Allen gör samma film gång på gång så gör Sofie Zelmani samma låt om och om igen. Fri från trender hit och dit och fri från ängsligt sökeri efter förnyelse litar hon på att det hon gör det gör hon riktigt bra. Ibland blir det tom extra extra bra, So Long är ett sådant tillfälle då Zelmanibygget blir som allra bäst. Ledsamt, kärleksfullt och vackert, precis som vi hoppas att Sofie Zelmanimusik alltid kommer förbli.

Plats 731  - Red House Painters "Katy's Song". För att den är fruktansvärt vacker och fruktansvärt sorglig. För att den berättar någon slags sorglig historia som man förstår typ hälften av, men fångas av stämningen. Ett långt mästerverk, klockar in på över 7 minuter tror jag, men det är inte en sekund för långt utan man kunde gärna deppa en stund till i Red House Painters sällskap. Numera är nog sångaren Mark Kozelek en gladare figur och ger ut coverplattor under olika alias, ganska trevliga historier men de kommer aldrig, aldrig i närheten av Katy's Song.

Plats 732 - Box Tops "The Letter". Alex Chilton brukar hyllas som den musikaliska motorn i gruppen Big Star under 70-talet. Visst gjorde han en och annan hygglig sak då, men det som verkligen är suveränt att lyssna på är gamla 60-talslåten "The Letter". Alex är inte så ruggigt gammal när den här spelas in, men sjunger suveränt och låten har ett grymt driv. Dessutom klockar den in på under 2 minuter och lyckas uttrycka mer än de flesta andra låtar någonsin kommer i närheten av.

Plats 733 - Björk "Violently Happy". Lycka är inte helt enkelt att lyckas förmedla i en popsång. Ett krossat hjärta är nog faktiskt lättare, bland de låtar som verkligen berör är det säkert säkert så att flertalet handlar om krossade hjärtan än om pur lycka (därmed inte sagt att låtar om krossade hjärtan kan vara dåliga, ty det kan de sannerligen). Violently Happy gör ett försök att vara en riktigt lycklig poplåt och visst sprider den glädje och förmedlar att Björk verkligen är kär. Samtidigt är lyckokänslan inte riktigt ofarlig hos Björk, hon blir våldsamt lycklig och man undrar lite hur det ska gå för det stackars objektet för hennes kärlek om kärleken skulle vara obesvarad... Kanske är det också det som gör låten till en riktigt lyckad låt, att man inte riktigt kan lita helt på att det bara är lycka och ett okomplicerat förhållande som det handlar om.

Plats 734 - Tom Waits "Innocent When You Dream". Genialiskt vacker.

Plats 735 - REM & Natalie Merchant "Photograph". REMs kreativa höjdpunkt kom i mitten av 90-talet med flera finfina låtar på några olika skivor. Innan dess tenderade de leverera skickliga hantverk, men inte enskilda låtar som fastnade och blev riktiga klassiker. Och efter toppen i början av 90-talet har de visserligen haft några fina stunder, men alltför ofta krampaktigt gjort supervälproducerade själlösa låtar och försökt upprepa den tidigare lyckade formeln för framgång. Särskilt skivan Automatic For The People är ett mästerverk, kanske är beviset på det att de hade flera pärlor till låtar som hamnade utanför skivan och istället på b-sidor och samlingsskivor. Photograph är en vacker popmelodi med nostalgisk text där Michael Stipe drömmer sig bort kring ett gammalt fotografi. Den fina röstsamspelet mellan sångarStipe och Natalie Merchant (10000 maniacs) lyfter låten från bra till en plats bland de bästa 765 låtarna någonsin.

Plats 737 - P J Harvey "C'mon Billy". Råhet är kanske det ord som betecknar PJs musik bäst. Hon gjorde en tid försök att göra sin råhet lite mer anpassad till mainstream fåran och hade några hyfsade hits + fick Nick Cave att lämna sin kära brasilianska hustru. Sedan dumpade hon Nick Cave, gjorde några vändor utan riktig riktning och hamnade återigen långt från kommersiella försök. Men, det var då hon mer vände sig mot mainstreamvärlden som hennes musik blev som bäst. C'mon Billy är ett av de bästa exemplen på att det går att kombinera råhet, nakenhet, uppriktighet  med melodier som fastnar och produktion som gör det spelbart i radio.

Plats 738 - Nick Cave & The Bad Seeds "The Weeping Song". Gråtarsångernas gråtarsång, utan att vara helt nattsvart. Men gråter gör de alla, en riktig klassiker från Nick Grottas tidiga alster, som ju annars håller ganska varierad kvalité.

Plats 739 - Robyn "Be Mine". Lilla sportspegeln sångerskan visar att hon hör till de riktigt stora. Kanske var det tur att den där Amerikaskivan inte väckte något större intresse, istället för fortsatt anpassad USAmusik kom det då något eget och något riktigt bra. Lite kul med texterna från skivan också, Robyn kan tyckas ha en ganska självsäker och kaxig attityd utåt men har låtit texterna på senaste skivan kretsa kring att bli ratad av den man vill ha.